Tanken på att vår "lilla" son snart ska börja på förskola känns väldigt långt bort. Men verkligheten ligger närmare till. Jag tror de flesta föräldrar tycker det är ett stort och främmande steg att ta i livet. Efter alla månader tillsammans ska man helt plötsligt lämna ifrån sig sitt barn i någon annans händer. Förhoppningsvis kommer det gå bra.
Så här i efterhand är jag själv glad över att mina föräldrara valde att sätta mig på dagis. Kommer fortfarande ihåg att jag var rädd för min fröken Hasse, det blev många tårar när mamma stängde dörren och gick. Men ganska snabbt insåg jag att Hasse var klart den bästa av alla fröknar, och den enda som kunde spela gitarr. Kommer fortfarande ihåg "Myggan Hubert" och alla andra sånger som vi sjöng om och om igen.
Det var även där jag fick mina första riktiga vänner som jag fortfarande umgås med idag. Trots rivandes i håret, retandes och härmandes stod vi ut med varandra. Och så här 24 år senare är jag väldigt glad för det. Det mest fascinerande är vi fortfarande minns väldigt mycket av den tiden.
Verro, ?, Mia (och Ebbe)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar