Det bästa av allt!

Det har gått ett år sedan vår älskade kille flyttade in i vår familj. Resan dit var lång och nästintill obeskrivlig. Den 8 okotber fick jag åka in akut till DS efter en rutinkontroll på BVC som tydde på havandeskapsförgiftning. Tårarna sprutade och rädslan var enorm. Fick bli kvar på sjukhuset tills det var dags att föda. 10 oktober fick jag göra ett Ultraljud som visade att jag inte hade något fostervatten kvar. Fullt på förlossningen fick jag ligga kvar på avd till dagen där på. Den 12 oktober kl. 08.11 var jag välkommen på förlossningen. Skrik och stön hördes från rummen jag passerade. Själv kom jag gåendes utan värkar med min väska i handen. Märklig känsla.
10.30 började den långa resan. Blev igångsatt. Timme efter timme gick. Värkarna blev starkare och oftare, men han var inte alls redo för världen än. Efter lustgas, badande, duschande, akupunktur fick jag till slut (00:50) den efterlängtade epiduralen, vilken lättnad! Då passade Andreas på och stänga ögonen en stund. Plötsligt började hjärtljuden gå ner och efter en stund hade jag hela personalstyrkan övervakandes vid min sida. Andreas vaknade upp i panik. Dessvärre blir tillstånde värre för vår kille. 03:52 beslutar överläkaren att jag ska snittas. Allt går så snabbt, vill bara att allt ska vara över och att vår bebis är frisk. Överlämnar min kropp i deras händer och håller ett stadigt tag i Andreas hand. Det stökas runt i magen på mig.

Kl. 03.57 får vi äntligen träffa vår efterlängtade bebis. Medans jag opereras klart undersöks han av barnläkaren. Efter några minuter möts vi alla tre. Glädjetårarna kommer, vi kramas och pussas. Det var en tuffing som kämpade med mig i 20 timmar. Vi konstaterade direkt att det var en Ebbe. Världens coolaste och finaste!

Jag är så lycklig att allt gick bra till slut. Vi är världens finaste familj och jag älskar er mest av allt. LYCKA!

Vårt första möte utanför magen. Ebbe 2 minuter gammal.